De trettionio artiklarna

De trettionio artiklarna är den trosbekännelse som antogs av Engelska kyrkan efter separationen från romersk-katolska kyrkan och reformationen i England.

Artiklarna är inte tänkta att beskriva hela den kristna tron och är medvetet öppna för olika tolkningsmöjligheter. De påbörjades under Henrik VIII som en beskrivning av kyrkan med De tio artiklarna år 1536, följda av De sex artiklarna 1539. Under Edvard VI:s regering skrevs 1552 De fyrtiotvå artiklarna under ledning av ärkebiskop Thomas Cranmer. Artiklarna reviderades under Elisabet I och blev först 38, men byggdes sedan ut till 39 stycken och antogs av de engelska provinskyrkomötena 1562 samt stadfästes 1571 av parlamentet. Karl I utfärdade 1628 en kunglig deklaration, som i försiktiga ordalag avvisar den dubbla predestinationsläran, och som utgör ett förord till de trettionio artiklarna. År 1673 gjordes tillägg i artiklarna som berör hur man skall ställa sig i vissa frågor av mer civilrättslig natur.

Den allmänna bönboken har läromässigt en starkare ställning i Anglikanska kyrkogemenskapen än vad artiklarna har. För utvecklingen av en karaktäristisk anglikansk teologi har den varit mycket betydelsefull. Artiklarnas kyrkorättsliga ställning varierar kraftigt mellan dagens anglikanska kyrkor. Några medlemskyrkor, exempelvis den Skotska episkopalkyrkan, använder inte artiklarna alls. I andra kyrkor, bland dem den engelska, fungerar artiklarna snarast som vittnesbörd om den teologi som formade den engelska kyrkan under en tidigare utvecklingsfas. Ett fåtal kyrkor samt evangelikala grupperingar i andra medlemskyrkor tillmäter dem däremot en större och bindande vikt.

John Wesley baserade metodismens bekännelseskrift, De sexton artiklarna (1784), på De trettionio artiklarna.